Atterbom

Per Daniel Amadeus Atterbom, “Samlade Skrifter”, deel 3, “Svenska Siare och Skalder”, Örobrö 1863

Pag. 8-9
Huru än härmed var: så öppnade sig år 1777 ett nytt och löftesrikt vägstycke af den med så mycken uppmuntran beträdda banan. “Originale författare”, säger Rosenstein, “kunna träffas på alla ställen; men knappt lärer något land kunna framvisa i vitterheten någon författare af en allmän, stadgad och fullkomnad smak, som icke tillbragt en betydlig del af sin lefnad i hufvudstaden”. Kellgren — fortsätter han — “sökte derföre af öfvertygelse tillfälle att få vistas i Stockholm; och fick ett af de önskeligaste i sin ställning och för sitt ändamål, då han emottog till undervisning dåvarande general-löjtnanten (sedermera fältmarskalken) grefve Mejerfelts tvenne söner”. Hans rykte hade föregått honom, och ej lätteligen kunde någon ung författare, i hans villkor, under gynnsammare omständigheter i hufvudstaden uppträda. Redan prisad skald just i den rigtning, som då inom dess tongifvande kretsar var den högsta sällskapsbildningeus egen, hade han ådagalagt genom äfven inför dessa kretsar fullgiltiga prof, att hans sångmö egde allt det lätta och ofta tillika lättfärdiga behag, hvars anda och uttryck var för dem det yppersta af vitterhetens värden. De saknade der, visserligen, en enda — och hufvudsaklig — förtjenst: Frankrikes tungomål; men så långt möjligt var att finna nägon ersättning i en försvenskad fransyskhet, hade ingen före, ingen jemte honom i Sverige lefvande poet framburit en sådan i finare och läckrare verser. Desto djupare måste det inverka på hans nästföljande utvecklingsgång, att det hus, hvars medlem han blef, var ett af de både förnämaste och smakfullaste i det Stockholm, som då ännu, till alla delar, sjelft var — Gustaf den tredjes. Yäl har grefve Mejerfelt blifvit af en samtiding *) beskrifven såsom “en lång, ful, obetydlig man, som icke blott arbetade att vara ansedd för favorit, utan lopp derefter”: men deremot var grefvinnan den såsom en af hofvets skönaste prydnader namnkunniga Lovisa Wrede-Sparre; en af de trenne grefliga gracer, som kort derefter af Kellgren besjöngos i det afundade lofqvädet “Gratiernas Döpelse”. Ett rykte tillade, att hon var den af honom eldigast och omedelbaras! dyrkade bland dem alla. Det nämnde bland de många, som för heimes fötter lågo suckande af ömma qval, ej blott den med utsöktaste parisiska granlåt slösande ambassadören D’Usson, utan tillika den i sin naiva och ännu blommande ungdomlighet långt älskvärdare svenske poeten; som, jemte sina ingalunda mindre utsökta verser, endast kunde förära offret af en låga, hvarom man påstod, att den ej brann obelönt. I alla fall är ingenting lättare att begripa, än huru umgänget i ett sådant hus, och förtroligheten med en sådan dame, skulle i allmänhet yttermera förstärka och försköna de inflytelser, som den unge skalden alltredan från sina fransyska förbilder mottagit. Sjelfnödvändigt måste nu den tjugusex-årige magisterns smak utbildas till full.

 

*) Memoir-författaren Ehrensvärd.