Alf Åberg,
— lemma in “Svenska Män och Kvinnor, Biografisk Uppslagsbok”, Stockholm 1949, deel 5, pag. 272-273.
— “J.M. Lyth” (mei 1709), in Karolinska dagböcker, Stockholm 1958.
— “Av annan mening. Karolinen Axel Gyllenkrook”, Stockholm 1998.
LYTH
Pag. 83
Mentsjikoff valt bij dagenraad met 40.000 man de met 4 Zweedse regimenten bezette stad Oposchnja aan.
| varföre, så snart kunskap härom inslupit Herr General Meijerfelt beordrad blev med halva svenska armén att avancera emot fienden, staden Oposchnja jämte våra regimenter, som nu där inne belägra höllos, till secours. Kl. vid pass 9 d. 8 d:o ankommo vid på fältet utanför staden och sågo fienden runt omkring staden stå posterade, dem vi en ordre de betaille avancerade emot, men utan ringaste något att lendera aller vidare hålla stånd sig strax vid vår anmarsch retirade neder åt sina bryggor, marcherades däröver det snabbarte de hinna kunde. |
Daarom werd, zodra hierover bericht binnenkwam, de heer generaal Meijerfelt bevolen met het halve Zweedse leger op te rukken tegen de vijand, de stad Oposchnja en onze regimenten, die daarbinnen werden belegerd, te hulp te komen. Ongeveer om 9 uur van de 8e kwam hij aan op het veld voor de stad, zag de vijand rond de stad gelegerd en rukte op in slagorde, maar zonder de geringste terugwijking of standhouding dichtbij onze aanval trokken zij zich terug op hun bruggen en marcheerden daarover zo snel zij konden. |
| Pag. 89 | |
| D. 28 d:o (…) då han först avfärdade General Meijerfelt till tsaren angående våra dodas begravning, som under aktionen slagna blivit, allra sist slöt Hans Maj:t (…). | De 28e van die maand (…) toen hij eerst Meijerfelt afvaardigde naar de tsaar om onze in de slag gebleven doden te begraven, besloot Zijne Majesteit als allerlaatste (…). |
GYLLENKROOK
| I februari 1707 berättade fältsekreteraren Nils Reuterholm för hovjunkaren Jacob Cronstedt i Stockholm att det var stor uppvaktning i högkvarteret i Sachsen. »Dem som man mest ger akt uppå äro friarna. Generalmajoren Otto Wrangel, generalmajoren Johan August Meijerfeldt och översten Axel Gyllenkrok visa sig hjärtnupnast, men vem som drager av med jungfrun är ännu Oovisst.« Det blev den djärve och robuste Meijerfeldt som Anna Maria efter lång tvekan äntligen räckte handen åt. I slutet av maj ställde Piper till bröllop för sin svägerska och den lycklige Meijer- feldt. Kungen var med på bröllopet. Alstrin berättar att han sågs dansa med en kvinna »det starkaste han kunde utan att någon takt observera«. Man såg honom också konversera med den likaledes inbjudna Aurora von Königsmarck, kurfurst Augusts tidigare älskarinna. Anna Maria Törnflycht måste snart återvända till Stockholm, men hennes namn dyker upp i Gyllenkroks marschberättelse när kungen och Piper diskuterar att avbryta arméns marsch och tåga söderut till Severien. Piper meddelade då att hans svåger Meijerfeldt inte var nöjd med ett sådant beslut »ty han har velat ha sin fru till sig, och min svärfader har ock skrivit mig till och begärt att det kunde skex«. Det var inget bärkraftigt argument och armén tågade vidare på sin ödesmarsch. Meijerfeldt togs tillfånga och hamnade i rysk fångenskap, men lyckades snart lösa ut sig och kom hem |
In februari 1707 vertelde de veldsecretaris Nils Reuterholm aan de hofjonker Jacob Cronstedt in Stockholm dat er een grote opwachting was in het hoofdkwartier in Saksen. »Degenen aan wie je de meeste aandacht besteedt, zijn de vrijers. Generaal-majoor Otto Wrangel, generaal-majoor Johan August Meijerfeldt en kolonel Axel Gyllenkrok blijken het meeste hartzeer te hebben, maar wie met het meisje zal vertrekken is nog onzeker.« |
| Så skedde, och efter mötet kallades Gyllenkrok till kungen. När han kom dit fanns Piper, Rehnskiöld och generalmajor Meijerfeldt i rummet. Kungen var mycket förnöjd och nådig. Han tog Gyllenkrok vid armen och förde honom fram till ett bord, där Piper satt och skrev. Piper berättade att kungen beslutat att gå till Severien och ville ha en karta över hur |
Zo gebeurde het, en na de ontmoeting werd Gyllenkrok bij de koning geroepen. Toen hij daar aankwam, waren Piper, Rehnskiöld en generaal-majoor Meijerfeldt in de kamer. De koning was zeer tevreden en genadig. Hij nam Gyllenkrook bij de arm en leidde hem naar een tafel, waar Piper zat te schrijven. Piper vertelde dat de koning besloot naar Severien te gaan en een kaart wilde hebben hoe. |
| Dagen efteråt kom generalmajor Meijerfeldt till kungen med en första berättelse om kapitulationen i Perevolotjna. Naturligtvis blev det en svår chock för Karl XII. Hela hans situation hade förändrats. Han var inte längre chef för en mäktig armé utan en hjälpsökande flykting i ett främmande land. Meijerfeldt, som var fientligt sinnad till Lewenhaupt, hade – som Hans Villius klart visat — påverkat kungen. I ett brev till systern Ulrika Eleonora uttryckte Karl XII sitt djupa ogillande av ge- neralen: »Han har alltid visat sig berömlig och väl tillförne, men den gången måste sinnena ha varit honom betagna, så att honom svårligen något mer bör anförtros.« |
De dag erna kwam generaal-majoor Meijerfeldt naar de koning met een eerste verslag van de overgave bij Perevolotjna. Natuurlijk kwam het als een zware schok voor Charles XII. Zijn hele situatie was veranderd. Hij was niet langer het hoofd van een machtig leger, maar een vluchteling die hulp zocht in een vreemd land. Meijerfeldt, die vijandig stond tegenover Lewenhaupt, had – zoals Hans Villius duidelijk liet zien – de koning beïnvloed. In een brief aan zijn zus Ulrika Eleonora sprak Karel XII zijn diepe afkeuring uit over de generaal: »Hij heeft zich altijd getoond als illuster en braaf, maar die keer moeten zijn zintuigen geboeid zijn geweest, zodat hij nauwelijks zou moeten worden toevertrouwd met iets anders.« |